Bus barn <3

 

Hur ska man orka?

Är detta bara jag som förälder som tycker att barn ska ha på sig ytterkläder vid denna årstiden?
Tydligen om man ska tolka samtalet jag fick av W biträdande rektor idag. Jag vill att han ska ha ytterkläder på sig och hon tycker då att barnen är ute så kort tid och de har inte samma känsla för kyla och värme som vi vuxna. Det hände åter igen att W fick utbrott i skolan och slog resurspersonalen i ansiktet för den triljonte gången denna terminen, denna gången för att han inte ville ha ytterkläder på sig. 
Jag blir så trött!
 
Jag förstår att det inte är lätt att jobba med W och att man får ta smällar. Jag förstår att man måste välja vilka strider man ska ta, men föe mig är detta en självklar strid att ta. Istället får jag kastat i huvudet att man måste välja sina strider och detta tydligen inte är en viktig strid. Ingenting känns som en viktig strid då jag sitter och ser på hur min son blir mer och mer isolerad från alla. Han sitter och äter i klassrummet när alla andra är i matsalen, han är för det mesta själv med resursen i ett litet rum sidan om klassrummet. Han gör inte de uppgifter som alla andra ska göra utan får välja att göra några och sedan ha iPad tid med lärappar. 
 
Han har problem med det sociala, ja det vet jag. Men är det inte bättre att träna honom i sociala sammanhang med en början med en mindre grupp föe att sedan öka. 
Han kommer i konflikter varje dag och jag kan bara maktlöst se på. 
Jag vet vad han behöver, jag försöker förmedla detta, komma med förslag osv. Det bestäms saker som inte följs och jag blir så himla ledsen. 
 
För varje dålig dag i skolan får jag ta smällen när vi kommer hem. Jag är trött och orkar inte kämpa mer. Jag tar smällarna från honom och orkar knappt kämpa emot längre. Min fina pojke är oftare arg, frustrerad och ledsen och jag kan inte göra något. 
 
Mitt i denna smeten sitter min fina flicka och vill inget hellre än att leka och mysa med sin mamma och istället får hon se hennes storebror göra illa en och skrika och gråta. 
 
Känner mig som världens sämsta mamma föe att orken inte finna där längre. För att ingen verkar förstå. För att alla skuldbelägga mig för att det är som det är. Jag vet inte vad jag ska göra, jag har kämpat i fem år och jag kommer ingenstans. Hade jag kunnat hade jag haft dem hemma hos mig hela tiden, alltid och då ver jag att allt hade sett annorlunda ut. 
 
Så himla ledsen för mina barns skull. 
Mina älskade barn som jag älskar mer än livet själv och så har de fått den sämsta mamman i världen. Vilken nitlott för dem. 

Varit en bättre dag

Igår kväll satt jag och skrev ark efter ark om W egenskaper och tips för att underlätta för honom och personalen. Detta gav jag till fritids imorse så jag hoppas det ger dem en större inblick i hur W fungerar och hur de själva kan reagera vid olika situationer. 
 
Vill att allt ska bli bra så får ta dessa vägar eftersom personalen upplever att de inte får reda på någonting av det jag säger till de högre uppsatta. 
 
Idag lämnade vi barnen till deras pappa och så får vi hem dem på söndag igen. Även om det är skönt med lite egentid och vila efter denna tuffa veckan så längtar jag tills de kommer hem. 
 
Älskar mina hjärtan!!!

Herr we go again

Ytterligare en tuff dag för lilleman och hans pedagoger. Slutade så illa så att en pedagog fick hämta mig på jobb så jag kunde lugna ner w medan två pedagoger grät. De hade blivit slagna, spottade på och knippa, kanske sparkade oxå. En pojke var ledsen för w hade gått på honom oxå. De känner sig maktlösa tyvärr. Min fina kollega hade fångat honom tidigare under dagen från att hoppa över vårt staket Då hon vet att han sticker. Han hittade inte mig vid det tillfället, jag kom precis i anslutning till detta och gick tillbaka med honom till skolan. 
 
Vet inte riktigt vad jag ska göra heller för att underlätta för honom och hans personal som verkligen kämpar. Hade jag kunnat hade jag varit med hela dagarna och haft hand om honom, men tyvärr så går inte det :( 
 
Känner mig maktlös och vet inte hur jag ska föra för att alla ska må bra.

it´s not easy when the energy run out

Händer saker hela tiden som gör så att ens energi tar slut.
Idag har W slagit en pedagog i ansiktet två gånger och en elev så att han fick ett märke under ögat.
Detta är tyvärr inte första incidenten och antagligen inte den sista. Jag får ta emot en hel del här hemma och ändå så tycker de beslutfattande att ´det inte är tillräckligt för att vi ska få hjälp.
 
Jag vill inte att W ska känna att alla alltid är arga på honom och hade vi bara fått den hjälpen han har rätt till där de kan arbeta förebyggande så hade han inte behövt känna så. Blir så himla ledsen av att han känner så och jag vet att även jag har en del av den skulden för tyvärr så är min energi slut. Varje gång man tror att man kommer vidare och att en dörr till hjälp öppnas så slåss den igen rakt i ansiktet på en.
 
Alla andra kan drabbas av utmattningssyndrom genom all stress på sina arbeten, men det är nog ingen som känner att de är på väg in i väggen för att ha sitt barn. Får så himla dåligt samvete när jag känner att jag inte räcker till och sedan alla dessa föräldrar och andra vuxna som ser på en som en dålig mamma. Jag är så himla trött på att få höra att det måste vara mitt fel, att jag inte är tillräckligt hård eller att jag inte har uppfostrat honom. Jag kämpar och kämpar och har så gjort i så många år, men ändå är det jag som gör fel.
Känner mig som världens sämsta mamma som inte klarar av sitt eget barn. Just nu försöker jag bara hålla mig flytande och försöka få dagen till att gå ihop utan utbrott.
 
Mitt i den här smeten har vi då minstingen, vår älskade lilla flicka som gör allt för att få en del av min tid och uppmärksamhet. Hur förklarar man för en fem åring att man inte har tid just nu för w är mitt uppe i att slå sin mamma och skrika och allt vad han nu gör. Jag försöker få allt att gå ihop och jag räcker inte till.
 
Mår inte alls bra just nu och kan inte hålla tillbaka tårarna längre! Är så trött på allt och detta samhället som sparkar på den som redan ligger. Jag vet inte vad mer jag kan göra, jag har försökt allt känns det som och ändå är det inte bra nog!
 
 
Älskar mina hjärtan så sjukt mycket!!!!