Hur ska man orka?

Är detta bara jag som förälder som tycker att barn ska ha på sig ytterkläder vid denna årstiden?
Tydligen om man ska tolka samtalet jag fick av W biträdande rektor idag. Jag vill att han ska ha ytterkläder på sig och hon tycker då att barnen är ute så kort tid och de har inte samma känsla för kyla och värme som vi vuxna. Det hände åter igen att W fick utbrott i skolan och slog resurspersonalen i ansiktet för den triljonte gången denna terminen, denna gången för att han inte ville ha ytterkläder på sig. 
Jag blir så trött!
 
Jag förstår att det inte är lätt att jobba med W och att man får ta smällar. Jag förstår att man måste välja vilka strider man ska ta, men föe mig är detta en självklar strid att ta. Istället får jag kastat i huvudet att man måste välja sina strider och detta tydligen inte är en viktig strid. Ingenting känns som en viktig strid då jag sitter och ser på hur min son blir mer och mer isolerad från alla. Han sitter och äter i klassrummet när alla andra är i matsalen, han är för det mesta själv med resursen i ett litet rum sidan om klassrummet. Han gör inte de uppgifter som alla andra ska göra utan får välja att göra några och sedan ha iPad tid med lärappar. 
 
Han har problem med det sociala, ja det vet jag. Men är det inte bättre att träna honom i sociala sammanhang med en början med en mindre grupp föe att sedan öka. 
Han kommer i konflikter varje dag och jag kan bara maktlöst se på. 
Jag vet vad han behöver, jag försöker förmedla detta, komma med förslag osv. Det bestäms saker som inte följs och jag blir så himla ledsen. 
 
För varje dålig dag i skolan får jag ta smällen när vi kommer hem. Jag är trött och orkar inte kämpa mer. Jag tar smällarna från honom och orkar knappt kämpa emot längre. Min fina pojke är oftare arg, frustrerad och ledsen och jag kan inte göra något. 
 
Mitt i denna smeten sitter min fina flicka och vill inget hellre än att leka och mysa med sin mamma och istället får hon se hennes storebror göra illa en och skrika och gråta. 
 
Känner mig som världens sämsta mamma föe att orken inte finna där längre. För att ingen verkar förstå. För att alla skuldbelägga mig för att det är som det är. Jag vet inte vad jag ska göra, jag har kämpat i fem år och jag kommer ingenstans. Hade jag kunnat hade jag haft dem hemma hos mig hela tiden, alltid och då ver jag att allt hade sett annorlunda ut. 
 
Så himla ledsen för mina barns skull. 
Mina älskade barn som jag älskar mer än livet själv och så har de fått den sämsta mamman i världen. Vilken nitlott för dem. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback