babybaby Landemyr -

Denna j***a skolan

Idag kommer William till mitt jobb vid 11 och var väldigt upprörd vilket iof sig inte är ovanligt men när jag hörde vad de gjort då fick han vara kvar på mitt jobb. En halv timme senare så kommer en lärare och letar efter honom. Då hade William fått ett utbrott i klassrummet som de sedan mötte med att ta ut honom på skolgården utan ytterkläder och skor och låste dörren så att han inte kom in igen utan en lärare ute med honom!!! Va fin! Han är ett barn, vad han än gör så kan de väl inte låsa ett rymningsbenäget barn ute utomhus utan en lärare. När läraren som skulle hämta honom kom så tog jag min rast och fick till skola. För att hämta hans saker och meddelande att han kommer vara med mig på jobb resterande av dagen för jag ville inte ha honom där! Försökte komma i kontakt med rektorerna men de var inte där.

Biträdande rektor ringde mig senare på eftermiddagen och bokade ett möte till tisdag. Vet i sjutton vad jag ska säga eller göra. Och så tyckte hon dessutom att jag skulle avboka mina planer imorgon för att vara med William i skolan och ta hand om honom, då är det fanns bättre att behålla honom hemma. Jag tänker inte jobba med William gratis bara för att de är inkompetenta.

Jag har ledigt på fredagarna för att inte bli sjukskriven igen och för att återhämta mig. Vet knappt ut eller in längre. Hade jag kunnat hade jag behållt bägge ungarna hemma och haft hemundervisning istället. De hade lärt sig mer och mått bättre!
Finna kanske något bidrag man kan söka för det....


Tomhet

Många tankar som irrat rundor i mitt huvud ett bra tag nu och även fått mycket insikt i, vill skriva vem jag är men det blir fel utan mer vissa av mina egenskaper.
Jag träffade min kurator för första gången för några veckor sedan och efter en kvarts samtal med henne så frågade hon mig om jag hade en diagnos.
Det kanske jag har vem vet eller så beror det på yttre påverkan som gör att jag är som jag är. Tydligen så överfokuserar jag på allt jag tar mig an vilket stämmer rätt bra. Kan inte släppa saker och måste avsluta det jag gör innan jag kan göra någonting annat osv. Jag går rundor med en enorm oros känsla i kroppen från morgon till kväll och så har jag fått reda på av min läkare att jag har psykomotorisk oro.
Känns inte riktigt som att det är mycket som står rätt till i dette huvud. Höll nästan på att glömma, jag har inte alla mänskliga känslor som man tydligen ska ha. De mest primära finns men inte alla gråzon känslor ex. Besvikelse.

Detta är någonting som jag själv inte tänkt på, jo oron och det, men inte allt det andra vilket gör att jag självklart överfokuserar på allt jag gör.

Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med detta mer än att jag ville få ner det på "papper" i mitt sökande om vem jag är och hur ska jag handskas med mitt liv på bästa sätt antar jag. Känner mig för tillfället känslolös och trött.


Tomhet

Många tankar som irrat rundor i mitt huvud ett bra tag nu och även fått mycket insikt i, vill skriva vem jag är men det blir fel utan mer vissa av mina egenskaper.
Jag träffade min kurator för första gången för några veckor sedan och efter en kvarts samtal med henne så frågade hon mig om jag hade en diagnos.
Det kanske jag har vem vet eller så beror det på yttre påverkan som gör att jag är som jag är. Tydligen så överfokuserar jag på allt jag tar mig an vilket stämmer rätt bra. Kan inte släppa saker och måste avsluta det jag gör innan jag kan göra någonting annat osv. Jag går rundor med en enorm oros känsla i kroppen från morgon till kväll och så har jag fått reda på av min läkare att jag har psykomotorisk oro.
Känns inte riktigt som att det är mycket som står rätt till i dette huvud. Höll nästan på att glömma, jag har inte alla mänskliga känslor som man tydligen ska ha. De mest primära finns men inte alla gråzon känslor ex. Besvikelse.

Detta är någonting som jag själv inte tänkt på, jo oron och det, men inte allt det andra vilket gör att jag självklart överfokuserar på allt jag gör.

Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med detta mer än att jag ville få ner det på "papper" i mitt sökande om vem jag är och hur ska jag handskas med mitt liv på bästa sätt antar jag. Känner mig för tillfället känslolös och trött.


Var är John blund

Ska upp om mindre än 6 timmar och kan inte sova. Vrider och vänder mig hela tiden och får ingen ro i kroppen =(

Första dagen

idag var första jobbdagen efter sjukskrivningen. Det var en bra dag, men kände mig lite vilsen. Funderar på mitt yrkesval och om jag valt rätt yrke för mig eller om det är meningen att jag ska göra någonting annat. Många tankar som snurrar i huvudet på mig. 
 
Som vanligt när jag hämtade William så blev det något fel så det var en pojke med utbrott när jag hämtade tilde. Sedan hann så klart han sticka innan jag var klar med henne så då blev jag av med honom. Han visste att jag bara skulle upp till affären och köpa bröd till mellis tänkte att då har han kanske sprungit dit, men nix det hade han inte. Tänkte att han kanske sprungit hem och började bygga upp en plan i huvudet på om han inte var där så får jag leta där och där osv. Nästan hemma så ringer porttelefonen så då var han återfunnen. 
 
Det tar på energin att alltid springa och leta efter honom och undra vart han är någonstans när han sticker. Sedan har jag ju tilde oxå som då blir iväg dragen och orolig för sin bror. 
 
Jag var pigg efter jobb och kände att der var ingen fara, men så fort jag slutat och jag vet vad som väntar så blir jag så himla trött och ledsen. 

Hallå ja

eftrrsom jag sov mycket igår så somnade jag sent inatt och vaknade vid halv 9 i morse. Tröttheten hänger kvar som ett moln över en och jag får bokstavligen tvinga mig till att göra någonting. Klockan är 11 nu och jag har hunnit med att vika tvätten från igår, diska och gjort lera till barnen. 
 
Tilde ska till förskolan imorgon, hon leker och studsar. Ingen feber och hostar nästan ingenting, men hon har blivit hes efter gårdagens hostande. 
 
William är i sitt essä som vanligt, full av energi och en känslomässig berg och dalbana. Han växlar från arg, glad och ledsen på en femöring. 
 
Idag är väl tanken att jag ska sätta mig ner och göra nytt schema med barnen, förberedda för semester och att de bara ska gå på fritids och förskolan 7 dagar till. Även förberedda att de ska till sin pappa på fredag till söndag samt nästa helg. Hela våra liv kretsar kring förberedelser och det är psykiskt påfrestande. 
 
Imorgon börjar jag jobba igen efter två veckors sjukskrivning. Lite blandade känslor inför det. Glädje att komma tillbaka och träffa alla underbara barn, föräldrar och kollegor. Ångest för att träffa alla underbara barn, föräldrar och kollegor. Rädsla för att jag inte ska orka vara där både psykiskt och fysiskt. Jag har med mig min ångest medicin i väskan och får ta den om behovet blir för stort. Rädsla för att bryta ihop igen och bara gråta. Min läkare tror att det ska gå bra att jobba eftrrsom det bara är 1,5 Vecka så får lita på henne. Men det är svårt när man inte orkar någonting här hemma och hur ska det då gå där?
 
 

Ledsen

idag gick min sjukskrivning ut. Vaknade av att tilde bröt ihop när hon skulle ta av sig nattlinnet. Tänkte att det är något som inte stämmer. Tog tempen och febern var ett faktum. Inte hög feber som tur va. Efter ett tag började hon hosta räligt så imorgon blir det VAB för min del. Febern försvann under dagen och hostan har lättat. 
 
William har varit mycket med Rolf idag. Är så otroligt tacksam för all hjälp vi får. Jag är alldeles för trött för att överhuvudtaget orka göra någonting. Vi har äntligen fått tid till BUP så får vi se hur det går. 
 
När det gäller mig själv så ska jag gå på medicin hela sommaren för blodbrist så det förklarar ju tröttheten. Just nu orkar jag ingenting. Är trött psykisk och fysiskt, jobbar bara nästa vecka oxå sedan har jag semester 4 veckor så hoppas på lite bättre energi då. 
 
 

Sjukskriven

ibland när allt blir för mycket och stressen bara ökar så fungerar man inte som person. 
I oonsdags hade jag möte med min chef för mina kollegor hade gjort en orosanmälan då de märkte att jag inte mådde så bra. Jag valde att gå till läkaren och prata med dem och kunde inte sluta gråta när jag väl var där. Stressreaktion blev svaret jag fick. För mycket som pågått under väldigt lång tid och som haft större inverkan på mig än vad jag ville medge och en dag så blev allt bara för mycket för mig. 
 
Jag kommer börja gå till en psykolog och har de första 4-5 dagarna bara sovit och varit väldigt trött. Imorse provade jag mindfulness och det kändes bra så ska fortsätta med det så att min inre stress håller sig lite i schack. 
 
Nu ska jag vila lite innan jag hämtar tilde, William är hos Linda. 

Bus barn <3

 

Hur ska man orka?

Är detta bara jag som förälder som tycker att barn ska ha på sig ytterkläder vid denna årstiden?
Tydligen om man ska tolka samtalet jag fick av W biträdande rektor idag. Jag vill att han ska ha ytterkläder på sig och hon tycker då att barnen är ute så kort tid och de har inte samma känsla för kyla och värme som vi vuxna. Det hände åter igen att W fick utbrott i skolan och slog resurspersonalen i ansiktet för den triljonte gången denna terminen, denna gången för att han inte ville ha ytterkläder på sig. 
Jag blir så trött!
 
Jag förstår att det inte är lätt att jobba med W och att man får ta smällar. Jag förstår att man måste välja vilka strider man ska ta, men föe mig är detta en självklar strid att ta. Istället får jag kastat i huvudet att man måste välja sina strider och detta tydligen inte är en viktig strid. Ingenting känns som en viktig strid då jag sitter och ser på hur min son blir mer och mer isolerad från alla. Han sitter och äter i klassrummet när alla andra är i matsalen, han är för det mesta själv med resursen i ett litet rum sidan om klassrummet. Han gör inte de uppgifter som alla andra ska göra utan får välja att göra några och sedan ha iPad tid med lärappar. 
 
Han har problem med det sociala, ja det vet jag. Men är det inte bättre att träna honom i sociala sammanhang med en början med en mindre grupp föe att sedan öka. 
Han kommer i konflikter varje dag och jag kan bara maktlöst se på. 
Jag vet vad han behöver, jag försöker förmedla detta, komma med förslag osv. Det bestäms saker som inte följs och jag blir så himla ledsen. 
 
För varje dålig dag i skolan får jag ta smällen när vi kommer hem. Jag är trött och orkar inte kämpa mer. Jag tar smällarna från honom och orkar knappt kämpa emot längre. Min fina pojke är oftare arg, frustrerad och ledsen och jag kan inte göra något. 
 
Mitt i denna smeten sitter min fina flicka och vill inget hellre än att leka och mysa med sin mamma och istället får hon se hennes storebror göra illa en och skrika och gråta. 
 
Känner mig som världens sämsta mamma föe att orken inte finna där längre. För att ingen verkar förstå. För att alla skuldbelägga mig för att det är som det är. Jag vet inte vad jag ska göra, jag har kämpat i fem år och jag kommer ingenstans. Hade jag kunnat hade jag haft dem hemma hos mig hela tiden, alltid och då ver jag att allt hade sett annorlunda ut. 
 
Så himla ledsen för mina barns skull. 
Mina älskade barn som jag älskar mer än livet själv och så har de fått den sämsta mamman i världen. Vilken nitlott för dem. 

Varit en bättre dag

Igår kväll satt jag och skrev ark efter ark om W egenskaper och tips för att underlätta för honom och personalen. Detta gav jag till fritids imorse så jag hoppas det ger dem en större inblick i hur W fungerar och hur de själva kan reagera vid olika situationer. 
 
Vill att allt ska bli bra så får ta dessa vägar eftersom personalen upplever att de inte får reda på någonting av det jag säger till de högre uppsatta. 
 
Idag lämnade vi barnen till deras pappa och så får vi hem dem på söndag igen. Även om det är skönt med lite egentid och vila efter denna tuffa veckan så längtar jag tills de kommer hem. 
 
Älskar mina hjärtan!!!

Herr we go again

Ytterligare en tuff dag för lilleman och hans pedagoger. Slutade så illa så att en pedagog fick hämta mig på jobb så jag kunde lugna ner w medan två pedagoger grät. De hade blivit slagna, spottade på och knippa, kanske sparkade oxå. En pojke var ledsen för w hade gått på honom oxå. De känner sig maktlösa tyvärr. Min fina kollega hade fångat honom tidigare under dagen från att hoppa över vårt staket Då hon vet att han sticker. Han hittade inte mig vid det tillfället, jag kom precis i anslutning till detta och gick tillbaka med honom till skolan. 
 
Vet inte riktigt vad jag ska göra heller för att underlätta för honom och hans personal som verkligen kämpar. Hade jag kunnat hade jag varit med hela dagarna och haft hand om honom, men tyvärr så går inte det :( 
 
Känner mig maktlös och vet inte hur jag ska föra för att alla ska må bra.

it´s not easy when the energy run out

Händer saker hela tiden som gör så att ens energi tar slut.
Idag har W slagit en pedagog i ansiktet två gånger och en elev så att han fick ett märke under ögat.
Detta är tyvärr inte första incidenten och antagligen inte den sista. Jag får ta emot en hel del här hemma och ändå så tycker de beslutfattande att ´det inte är tillräckligt för att vi ska få hjälp.
 
Jag vill inte att W ska känna att alla alltid är arga på honom och hade vi bara fått den hjälpen han har rätt till där de kan arbeta förebyggande så hade han inte behövt känna så. Blir så himla ledsen av att han känner så och jag vet att även jag har en del av den skulden för tyvärr så är min energi slut. Varje gång man tror att man kommer vidare och att en dörr till hjälp öppnas så slåss den igen rakt i ansiktet på en.
 
Alla andra kan drabbas av utmattningssyndrom genom all stress på sina arbeten, men det är nog ingen som känner att de är på väg in i väggen för att ha sitt barn. Får så himla dåligt samvete när jag känner att jag inte räcker till och sedan alla dessa föräldrar och andra vuxna som ser på en som en dålig mamma. Jag är så himla trött på att få höra att det måste vara mitt fel, att jag inte är tillräckligt hård eller att jag inte har uppfostrat honom. Jag kämpar och kämpar och har så gjort i så många år, men ändå är det jag som gör fel.
Känner mig som världens sämsta mamma som inte klarar av sitt eget barn. Just nu försöker jag bara hålla mig flytande och försöka få dagen till att gå ihop utan utbrott.
 
Mitt i den här smeten har vi då minstingen, vår älskade lilla flicka som gör allt för att få en del av min tid och uppmärksamhet. Hur förklarar man för en fem åring att man inte har tid just nu för w är mitt uppe i att slå sin mamma och skrika och allt vad han nu gör. Jag försöker få allt att gå ihop och jag räcker inte till.
 
Mår inte alls bra just nu och kan inte hålla tillbaka tårarna längre! Är så trött på allt och detta samhället som sparkar på den som redan ligger. Jag vet inte vad mer jag kan göra, jag har försökt allt känns det som och ändå är det inte bra nog!
 
 
Älskar mina hjärtan så sjukt mycket!!!!

Cowboys in chappen

 

En hemma mysdag

Idag har vi bara varit hemma och tagit det lugnt. Varit iväg mycket de andra dagarna sedan vår semester började. Vi såg filmen dumma mig 2 och hade lite torsdagsmys. Imorgon ska barnen till Håkan och vars där en hel vecka. Blir tomt här hemma :( 
 
 
I tisdags var vi på high chaparall, det uppskattades av barnen. Så nu ska tilde bli cowboy när hon blir stor hihi.
Vi såg på Lucky luck, zorro, Wild West, blev rånade på tåget osv. Barnen sköt som bara den på allt och alla. Gick många skott haha men kul hade vi. 
 

Älskar mina hjärtan!!!
 
 

Om Veronica

Min profilbild

Veronica